Arbete – en utgångspunkt för ett gott liv

Många människor upplever att en stor del av deras liv går åt till att vara på jobbet. Men det finns ett stort antal personer som inte har något arbete att gå till. I flera fall beror det inte på att det saknas arbeten eller att dessa individer inte har den erfarenhet eller kompetens som behövs utan endast på att de har en funktionsnedsättning. 

FN-konventionens 27:e artikel innehåller krav på att staten ska främja möjligheter till anställning för personer med funktionsnedsättning samt att arbetsgivare skäligen ska anpassa arbetsplatsen så att personer med funktionsnedsättning kan få anställning. Frågan blir då hur långt statens ansvar att främja möjligheter till anställning går och vad som ingår i kravet att skäligen anpassa arbetsplatsen?

Rätt till arbete

Att ha ett arbete och en lön är inte bara en viktig grund för människors identitet och självkänsla utan även en mänsklig rättighet. Arbetet ger sociala kontakter och ekonomiskt oberoende. Många personer med en funktionsnedsättning får aldrig möjligheten att visa en arbetsgivare vad de är kapabla till och vilken kompetens de i praktiken har trots att arbetsgivaren har krav på sig att skäligen anpassa arbetsplatsen så att en arbetstagare med funktionsnedsättning kan få anställning. En del av problematiken är att rättigheten inte är en ovillkorlig rättighet utan att det finns undantag och möjligheter för en arbetsgivare att kringgå rättigheten. 

Statens ansvar

Staten och de som agerar i statens tjänst har ett långtgående ansvar att alltid främja rätten till arbete. Att främja är en del av ett tredelat ansvar som stater har i relation till att förverkliga rättigheter. Staten 

ska informera och upplysa om de faktiska fördelar och möjligheter som arbetsgivare får genom att anställa personer med funktionsnedsättning. Staten ska också se till att de regelverk som finns tar hänsyn till individers förutsättningar och möjliggör för arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning. I detta ingår att förhindra diskriminering på ett effektivt och aktivt sätt, både genom att införa lagar och effektiva rättsmedel, men också att lyfta fram goda exempel. Slutligen ska staten själv föregå med gott exempel och anställa personer med funktionsnedsättning inom sina operativa verksamheter för att leda utvecklingen framåt. 

Skäligen anpassa

Varje enskild arbetsgivare har ett ansvar att se till att en person med funktionsnedsättning kommer i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning. Om detta inte sker kan det vara fråga om diskriminering. Vad som är skäligt måste bedömas från fall till fall. Individens behov och arbetsgivarens möjligheter bör vägas in i beslutet. I avvägningen ingår att ta hänsyn till både de ekonomiska och sociala kostnader som åtgärden medför och vilket resultatet skulle bli om åtgärderna inte genomförs. Arbetsplatsens storlek, ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel är också faktorer som ska vägas in i beslutet. Till viss del kan även arbetets varaktighet samt form vägas in i bedömningen. 

bil som fått en anpassning, i form av en lift på förarsidan.

I anpassningsåtgärder kan ingå anpassade lokaler och utrustning, arbetstider, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter och arbetsledning. Detta kan i praktiken innebära att möten inte läggs tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen, att det finns höj- sänkbara skrivbord, att resor i tjänsten planeras långt i förväg, tillgång till anpassad tjänstebil, djur- och parfymfria arbetsmiljöer samt möjlighet att arbeta hemifrån. I sammanhanget bör kanske även noteras att samtliga ovan nämnda åtgärder redan har vidtagits på många arbetsplatser - inte för att personalen har behov av dessa utifrån en funktionsnedsättning utan för att de skapar ett bättre och mer produktivt arbetsklimat. 

/Susanne S 

Dela sidan via: Facebook, Twitter, MySpace