Bristande tillgänglighet är diskriminering

”Min åsikt är klar, bristande tillgänglighet skall ses som diskriminering”, säger statsrådet Erik Ullenhag till svar på en debattartikel från HSO Skåne. Han utlovar ett förslag 2013. Det samma sa han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan. Detta är ett förtydligande av ett svar från statsrådet, som vi fick på en debattartikel i augusti.

En brasklapp finns dock i det ganska positiva svaret. ”Jag räknar med att vi under nästa år kommer att landa i denna fråga och avgöra om det blir en ny lagstiftning”. Vi tyder det som att statsrådet talar för sig själv och sin egen ambition, än så länge. Detta är gott nog så långt och det finns ingen orsak att misstro statsrådets ambitioner i frågan.

Två tjejer står med ett lod och mäter lutningen på en ramp in till en affär.Starka motkrafter

Vi vet emellertid att det finns starka krafter mot förslaget i regeringen, riksdagen, näringsliv, myndigheter och kommuner. Det finns flera argument som motståndarna lyfter upp. De ekonomiska är tydligast, då många befarar att det kommer att bli dyrt. Ett annat argument är att det redan finns höga krav på tillgänglighet i befintlig lagstiftning.

Vad kostar utanförskapet?

Statskontoret har försökt att beräkna kostnaderna för en lagstiftning om bristande tillgänglighet och har då hamnat på mycket stora belopp. Detta är tvärs emot vad utredaren av departementsförslaget ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering” trodde. Han räknade med att det inte skulle bli några nya kostnader, då skyldigheterna redan finns. Det är på grund av att många bryter mot skyldigheterna som det blir dyrt.

Vad som skulle vara intressant i sammanhanget är att få se en beräkning på vad otillgängligheten kostar. Vad kostar utanförskap på grund av bristande tillgänglighet, vad kostar ohälsa orsakad av utestängning osv.?

Detta har aldrig varit intressant att beräkna för statskontoret. Jag undrar varför.

Vad är skillnaden?

En annan fråga är vad skillnaden är mot en diskrimineringslag, när skyldigheterna redan finns i befintlig lagstiftning. Den viktigaste skillnaden torde vara att en enskild person kan anmäla när han är diskriminerad och få tillgängligheten provad.

Idag är det Boverket och kommunernas byggnadsnämnder som är tillsynsansvariga, ett ansvar som de tar på högst olika ambitionsnivåer. Vissa kommuner sopar undan anmälningar direkt i malpåsen och andra prövar dem seriöst. I vissa kommuner saknas kompetensen.

Boverket säger sig sakna resurser. Det fungerar helt enkelt inte i dag.

Fortsätt påverka

Statsrådets ganska positiva svar får inte innebära att vi i handikapprörelsen sätter oss till ro. Vi skall fortsätta att informera, påverka och debattera och kräva att samtliga partier lever upp till de löften som de gav i valrörelsen.

Vi skall inte tro att målet är nått, förrän en ny diskrimineringslagstiftning är klubbad i riksdagen.

Författare: Lars Gustavsson

Dela sidan via: Facebook, Twitter, MySpace