Personlig rörelse – en självklarhet för alla?

Personlig rörelse är något som är en självklar nödvändighet för att kunna leva ett normalt liv. Att kunna ta sig ur sängen på morgonen när man själv vill, att kunna ta en promenad, att gå på toaletten och att klä på sig är något som med nedsatt personlig rörelseförmåga kommer att bli lika ansträngande som att bestiga berg. 

Varje dag ska kanske vara en utmaning om man själv vill det. Men varje dag ska inte vara en kamp, kantad av det ena problemet efter det andra. Rätten till att kunna leva ett så rörelsefritt liv som möjligt ställer höga krav på statliga, regionala och kommunala myndigheter att leverera de stödinsatser som krävs i form av kunnig personal och prisvärda hjälpmedel.

Artikel 20personer i rörelse

I artikel 20 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ställs två tydliga krav. Dels ska personer med funktionsnedsättning ha kontroll över när, hur och vilken form av assistans som ges och dels ska individen inte betala stora summor pengar för den assistans och de hjälpmedel som behövs. Assistans och hjälpmedel finns för att utjämna de olikheter som begränsad rörelseförmåga skapar. Artikeln ska ses i ljuset av portalartikel om tillgänglighet. Målet med assistansen och hjälpmedlen är att det inte ska vara någon skillnad mellan en rullstolsanvändare och en gående. 

Inte leva på andras tid

En stor del av konventionens syfte är att alla människor oavsett funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som alla andra och efter sina drömmar och önskemål. En del av detta är att själv kunna ha kontroll över när och på vilket sätt assistansen ges. Ingen annan ska bestämma när och hur assistansen ska ges utan det är individen som bäst känner sina behov och kan avgöra vid vilken tid och på vilket sätt. Det är viktigt att komma ihåg själva målet: assistansen ska fylla ett behov som en individ har och utjämna olikheter. Alla har rätt att leva på sin egen tid – att inte behöva vänta för att andra inte har tid.

Assistans och hjälpmedel ska inte vara dyrt

Det andra kravet som konventionen ställer är att kostnaden för den assistans och de hjälpmedel som erbjuds ska vara rimlig. Konventionen säger inget om att assistans eller hjälpmedel ska vara gratis, men ett behov av stöd och hjälp ska inte skapa klyftor genom höga kostnader. Grundtanken är att även personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som alla andra och ha en god levnadsstandard. Funktionsnedsättningen utgör ett hinder för rörlighet men ska inte utgöra ett ekonomiskt hinder för ett gott liv.

 
Det allmännas ansvar

Det är det allmänna, kommun, region och stat som ansvarar för att de två kraven enligt ovan uppfylls. Det är därför viktigt att de verksamheter som arbetar med hjälpmedel, habilitering och rehabilitering är införstådda med artikelns mål och syfte: ett självständigt liv. Utöver detta ska det allmänna även uppmuntra tillverkning av efterfrågade hjälpmedel och se till att utvecklingen av hjälpmedel går framåt. Det gäller både för främjandet av att hjälpmedel ska vara effektiva och att dessa hjälpmedel är rimligt prissatta. 

Det allmänna ska också erbjuda utbildning i rörelseteknik till individer och personal. Utbildningarna ska anpassas efter individens behov och främja individens möjligheter till ett självständigt liv.                    

/Susanne Svensson

Dela sidan via: Facebook, Twitter, MySpace